Från Storfors till SM-guld – och tillbaka igen
En gång för fyra år sedan var Storfors bäst i Sverige – mycket tack vare två gubbar från skogen.
Det är man inte idag.
Efter guldet försvann man, men Storfors BTK, Tomas och Anders är fortfarande hjältar på orten.
Text och bild: William Gustafsson
Det är den 17 maj 2018. I bollhallen i Storfors bryter jublet ut över den avgörande poängen, en poäng som skriver historia i både pingissverige och samhället Storfors. Och det är egyptiska stjärnan Dina Meshref som slagit in den avgörande bollen.
Laget som slog Eslöv i finalen 2018
Dina Meshref, Egypten
Mariann Juhasz, Ungern
Katerina Toliou, Grekland
Lina Misikonyte, Litauen
Rahel Aschwanden, Schweiz
Hannah Hicks, Storbritannien
Två år senare, 2020, är de på väg mot guld igen. Man har sitt bästa lag någonsin och har gått som en ångvält genom Elitserien. Då stoppas serien för pandemin.
Idag spelas det återigen pingis i Storfors. Studsandet från plastbollarna ekar i den gulmålade källarlokalen under kommunhuset. Men ett nytt SM-guld är väldigt långt borta den här gången.
— Jävlar va dålig jag är idag, det går inte med de här nya större bollarna, suckar en frustrerad Tomas Bergqvist, 67, när han tappat en tidig ledning till förlust.
— Det var allt bra många år sen det ändrades, hugger motståndaren tillbaka.
Det är en sömnig tisdag i Storfors, i centrum syns knappt någon människa till. Kanske beror det på regnet som faller eller att arbetsdagen för de flesta ännu inte slutat. Fast egentligen är det ungefär såhär det brukar se ut en eftermiddag i maj.
I Storfors är det sällan mycket liv. Bruksorten ligger mellan Kristinehamn, Karlskoga och Filipstad bredvid inlandsbanan och 26:an, och invånarna i kommunen brukar hamna runt 4000 när mätningar görs kring årsskiftet.
I centrum ligger busstationen och Folkets hus tillsammans med den klassiska småstadspizzerian. Upp för gatan samsas Coop och Bolaget i samma tegelbyggnad och i änden av samma väg ligger kommunhuset. Med åtta pingisbord i källaren.
Tomas Bergqvist kommer gående med sin svarta sportoverall och en grå väska i handen. På tröjan syns klubbmärket och TOMAS med vita bokstäver. På baksidan av det beiga kommunhuset vandrar han ner för en trappa och ställer upp dörren med en sopborste.
Några svängar i korridorerna senare öppnar den upp sig, träningslokalen som rymmer hela åtta bord och ”Café Berka”. Ett hörn som funkar både som viloplats med kaffe och ett levande museum över Storfors Bordtennisklubbs resa från uppstart till SM-guld.
— Här är jag och Anders och våra döttrar 1996. När de hade spelat några år startade vi laget som snabbt tog sig upp till Elitserien. När de gav sig funderade vi ett tag på att lägga ner, men när vi ändå hade en plats så körde vi istället, säger Tomas och visar bilderna från klubbens tidiga år.
— Vi hade kontakter med duktiga spelare som byggde vidare till ännu fler bra spelare. Men det viktigaste var inte att det var de bästa spelarna som kom, ännu viktigare var att de skulle passa in i Storfors och laget.
Tomas berättar hur han och klubbens andra grundare och eldsjäl Anders Hulth, 61, hela tiden var noga med att lära känna alla utländska spelare som värvades. Storfors var inte som vilken annan elitförening som helst.
— Vi märkte ganska fort vem som passade in. Det räckte med att de fick spela en match så såg man hur det skulle funka. Det var högt i tak och man måste kunna skoja med varandra, det blir så många timmar tillsammans, säger Tomas.
För när spelarna kom från Grekland, Frankrike och Egypten sattes man inte på ett ensamt hotellrum. När det var dags för matcher i Sverige bodde hela laget hemma hos Anders och sambon Gun-Britt Hulth i deras villa i Storfors.
— Vi blev som en familj och kom verkligen nära varandra. Och det var något av det finaste att se när tjejerna hela tiden ville tillbaka till Storfors, det fanns inga pengar men det var så familjärt. Det var det vi ville ha.
— Därför var det extra tungt för tjejerna när det blev som det blev, det kom som en chock, säger Tomas samtidigt som det börjar röra på sig i hallen.
Inne i caféhörnan och på stolarna har dagens lirare börjat samlas. Timmy Karlsson, 38, plockar fram sitt racket och sätter sig på kanten av skrivbordet. Under bilder på Jörgen Persson och J-O Waldner slår sig David Granström, 34, ner och börjar ladda upp.
De var båda med under Storfors BTK:s tidiga år i slutet av 1990-talet. Då som ungdomsspelare med tränarna Tomas Bergqvist och Anders Hulth. Efter några års spelande försvann de båda från pingisen när tiden inte riktigt fanns.
— Det måste varit när barnen började spela som jag kom ner igen, och då kom frågan direkt om vi inte skulle börja, minns Timmy.
— Och då fick man tillbaka suget, medger David.
Nu är de en del av klubbens enda lag, långt från eliten. Herrlaget spelar i lägsta divisionen i Värmland, division 4.
— Ja det gick fort från bäst i Sverige till sämst, konstaterar de båda skrattande.
Timmy och David har som Storforsbor följt framgångarna som laget hade fram till 2020. Bordtennisen har varit viktig för orten och framgångarna har ökat intressen för sporten. Men trots intresset finns ingen målsättning att klättra med laget på herrsidan.
— Vi tränar mest för att hålla igång, och spelar matcher för att det är kul att tävla. Det är viktigt att röra på sig säger man ju, och det här är en rolig motion, säger David.
— Ja, matcher är viktigt för att få lite nytt, man lär sig hur ni spelar, svarar Timmy.
— Fast det roligaste är att komma ner och ”stri”, det är ett gött gäng att slänga käft med.
Klubben har under säsongen träningar tre gånger i veckan, nu under våren när pingisen snart tar paus ligger man på en till två träningar beroende på skift och jourjobb. Ungdomsträningen har redan avslutats för säsongen men alla är välkomna ner till hallen för att spela, berättar Tomas.
— Vi har många bord och det är nästan aldrig fullt här. Man ska kunna titta in, spela en match eller bara titta.
Det växlar från gång till gång hur många som kommer. Ibland är man ensam, nästa gång är alla bord upptagna.
— När det kom många flyktingar till Storfors var det fullt här inne. Syrier, somalier och afghaner som var här och lirade eller kikade. De hade spelat pingis på nån förläggning och kände sig trygga att komma och spela här.
I bakgrunden har dagens spelande inletts. Fem spelare har dykt upp hittills, perfekt så en kan vila menar Tomas.
Efter ett tag tas även bordet längst in i källaren i bruk. Det är Elias tillsammans med mamma Elionor Bäck som tittat förbi för lite vardagsmotion.
— Vi brukar komma ner när vi är i närheten. Elias har varit här och tränat någon gång och jag brukar hänga med. Det är lagom träning och inte lika mycket skaderisk som fotboll eller innebandy, säger Elionor.
— Det är viktigt att det finns sånt här i Storfors för de som inte måste tävla eller spela fotboll.
Lite mer tävlingsinriktat är det på resten av borden. Stefan Karlsson från Karlskoga har bytt sin hemstads klubb för Storfors och spelar också i division 4-laget. Nu går han en tuff match på träningen mot Tomas där han hämtat upp ett rejält underläge.
— Det är som alltid för oss i Storfors, det finns inget värre än att leda 7-3. Då kan man lika gärna ge upp setet. Det är redan förlorat, utbrister Tomas efter ännu en missad retur.
Timmy och David ler när de ser sin gamla läromästare tappa tålamodet.
— När vi var yngre höll han aldrig igen på träningarna och lärde oss att förlora, när vi vinner nu är det alltid tur eller nåt som är fel, säger David.
Han visar ett klipp från när Tomas spelar.
— De filmar alltid när jag är dålig, när jag spelar själv är det en jäkla fart på smashen men när jag kollar på klippet orkar den knappt över, säger Tomas när han fattar vad som spelas upp.
Klubbens ordförande Anders Hulth kommer bärandes på två stora tavlor, en med guldlaget från 2018 och en med seriesegrarna från 2020.
— Är du här? Skönt, nu kan vi vara tysta så kan du ”stri” lite, det är du bra på, flinar Timmy när Anders kommer in.
Han skrattar och förklarar att han inte är där lika ofta efter de problem med blodtrycket han haft senaste åren.
— Men nu har läkaren sagt att jag måste börja träna, så snart är jag med igen, säger han.
Han visar bilden med senaste laget som han fått upptryckt av en sponsor.
— Det var synd att vi fick sluta där, det var det bästa laget vi haft.
Slutet kom plötsligt efter att säsongen stängdes ner 2020. Den elitsatsningen som klubben gjort lades ner, av flera olika anledningar. Pandemin var en där man med sina många utländska spelare skulle haft väldigt svårt att genomföra en säsong. Dessutom började förbundet planera för nya krav på elitserielagen med ett nytt krav på speciellt golv och maximalt antal utländska spelare.
— Det hade inte funkat för oss, så vi gav upp. Jag och Tomas hade pratat om vi orkade fortsätta ett tag och där tog det stopp. Under säsongen innan kämpade Tomas med sin cancer också men försökte vara med laget så mycket det gick, säger Anders.
— Den tiden gav mig verkligen perspektiv, man tänker lite extra på vad man ska lägga sin tid på samtidigt som laget var viktigt, säger Tomas.
Trots att damlaget lades ner var det inget snack om att fortsätta driva föreningen. Tomas går fortfarande på kontroller regelbundet men kan leva som vanligt.
Och de båda får ständigt förfrågningar om de kan starta upp laget igen, både från gamla spelare och sponsorer.
— Det finns sponsorer som vill dubbla sin sponsring, men hittills har jag fått säga nej. Men skulle vi bestämma oss skulle vi ha ett riktigt bra lag på en vecka, förutspår Anders.
Kommunen skulle inte heller ha något mot en nysatsning menar Tomas.
— Vi var som vandrande reklampelare för hela Storfors kommun och vårt samarbete har alltid varit bra. Det är ju nära upp i samma hus.
På våningarna ovanför håller man med. Kultur- och fritidschef Olle Rodehn minns en speciell händelse:
— När jag flög från Spanien så pratade jag om att jag var från Storfors. Han jag satt bredvid kände igen namnet och när jag frågade om det var pingisen så visste han direkt.
— Det blev en stor stolthet för hela kommunen och skulle de orka satsa igen är kommunen självklart positiva. Sen vet jag hur mycket jobb det ligger bakom och bara att de fortsätter som de gör nu är viktigt för en kommun som Storfors.
När Anders och Tomas minns tillbaka till de framgångsrika åren skiner de upp. Visst hade det varit roligt att köra igång, historierna är många och minnesvärda.
— Samtidigt saknar man inte andra delar, att jaga sponsorer och fixa med tillstånd. Det är mycket slit och det har alltid bara varit vi två, säger Anders.
— Tyvärr är det svårt att få någon som tar över efter oss på en liten ort. De som börjar spela som små håller igång några år men sen slutar de eller flyttar bort precis när de börjar bli redo att tävla eller hålla igång klubben, säger Tomas och tittar mot David och Timmy.
— Därför är det extra kul när gamla elever kommer tillbaka.
Tomas och Anders har trots att det kan vara tufft att driva klubben inga planer på att sluta nu. Träningarna kommer fortsätta så länge storforsarna vill spela pingis. Och dörren till en ny damsatsning är fortfarande på glänt, precis som ingången till kommunhusets källare.