Malin Folkesson: ”Det enda jag ville var att få bli kallad fotbollstjej”

Jag var fem år när jag gjorde min första fotbollsträning. Något år senare började jag också spela handboll. Sen den dagen var min största önskan att få bli kallad fotbollstjej.

Jag vet inte varför jag alltid har identifierats med just handbollen. 

Kanske för att jag jag ofta rört mig i kretsar med mycket handbollsfolk. 

Eller för att jag senare valde att ha handboll på schemat i gymnasiet. Vilket dock kändes som ett naturligt val när staden var Lund. Hade jag valt att läsa i Malmö hade jag troligtvis tränat fotboll i skolan i stället. 

Men problemet är inte att jag ses som en handbollstjej, jag älskar handboll. Problemet är att idrottssamhället är så präglat av att man måste sorteras in i ett ”fack”. Som mångidrottare måste man ha en favorit. En idrott som man tidigt vet att man satsar på. Under hela min uppväxt har det varit helt omöjligt för folk i min omgivning att förstå att jag gillar båda sporterna precis lika mycket.

I den lilla by där jag växte upp var vi till en början ett stort gäng tjejer som fick lämna handbollsträningen lite tidigare för att gå de 200 metrarna till fotbollsplanen och vara med på nästa träning. Vår fotbollstränare var jämt lite bitter för att vi kom en kvart sent och inte hade hunnit få på oss benskydden än. Men han insåg väl snabbt att det var tur att vi kom över huvud taget. 

När vi började högstadiet var det helt plötsligt bara jag som fick spela tetris med träningsschemat inför varje vecka, och det var bara jag som kunde råka ta med mig fel tröja till matchstart, för det var bara jag som fortfarande spelade båda sporterna. De andra tjejerna hade valt att satsa på en. 

I gymnasiet hade dock nästan alla tjejer slutat med sin idrott, och från att ha spelat två utövade de nu i stället ingen.

En väldigt stor del av mig vill tro att dessa talangfulla idrottstjejer hade fortsatt längre om de inte så tidigt hade specialiserat sig.

Varför uppmuntras då detta fortfarande inte av många ungdomsföreningar?

Varför fortsätter ledare konkurrera om spelare och tvingar dem välja alldeles för tidigt?

Varför sätter vi gång på gång krokben för de barn som varken kan eller vill välja?

Min vilja är att Sveriges föreningar och tränare blir bättre på att samarbeta och möjliggöra för ungdomar att utöva flera idrotter högre upp i åldrarna. 

Jag är medveten om att det är svårt idag eftersom de tidigare ”säsongsidrotterna” numer löper hela året runt. 

Dock tror jag att allt handlar om inställning. Ifall flera av de små orter som idag domineras av två sporter hade kunnat kompromissa om träningstider för ålderskullarna hade det i längden gjort att fler håller på längre.

Tolka mig rätt. Jag menar nu inte att barn med två idrotter ska premieras. Jag har full förståelse för att alla barn inte har lust till att utöva mer än en aktivitet. Min fulla förståelse ligger också hos de familjer som inte har förutsättningarna som krävs vare sig ekonomiskt eller tidsmässigt. Jag förstår verkligen det.

Det jag däremot inte förstår är rättvisan i hur min träningsfrånvaro från handbollen på mellanstadiet, när jag varannan tisdag tränade fotboll, likställdes med tjejen som valde att gå till glasskiosken med en kompis i stället.

Så låt oss starta med att ta bort facken. 

Låt oss sedan genast sluta ”straffa” de barn som lyckats förälska sig i mer än en idrott. 

Låt oss i stället göra det enklare för barnen att kombinera, så att de inte missar lika mycket nästa säsong. 

När jag precis fyllt 18 år hade jag just börjat spela handboll i en ganska hög division och fick tyvärr vika mig när min tränare till slut sa åt mig att välja. På något vis kändes det vid den tidpunkten ändå rätt, även om jag skulle sluta med en sport som jag fortfarande älskade.

Jag grät massor på min sista fotbollsträning. Naturligtvis eftersom jag skulle lämna de spelare och tränare som under min uppväxt blivit en familj, och den idrottsplats som blivit ett hem.

Men mest grät jag nog för att jag nu visste att jag aldrig kommer få bli kallad fotbollstjej.