Att ta en startplats i division sju
Hur svårt är det att slå sig in i ett division sju-lag? Ses på söndags Jonatan Häggström Wedding var trött på tv-soffan och började träna med Göteborgslaget BK Björkåsen. Han hade ett tydligt mål i sikte: Att ta en startplats så fort som möjligt.
Text och bild: Jonatan Häggström Wedding
Måndag 25 april
Jag vet inte om det berodde på förmiddagens föreläsning med textgeniet Kristian Wedel. Inspirationen och livslusten jag hämtade därifrån, eller om det snarare handlade om en diskussion under lunchen. Men där på eftermiddagen någon gång bestämde jag mig.
Nu ska jag börja spela fotboll igen.
I mitt eget huvud har jag egentligen aldrig slutat. Lite som mitt snusande fast tvärtom.
Faktum är att jag inte har spelat en enda fotbollsmatch sedan 5 september förra året. Det var en B-lagsmatch med mitt tidigare lag Fornåsa. En fin förening på Östgötaslätten utanför Motala.
Då mötte vi Mantorp borta. Jag minns inte exakt, men tror det slutade typ 7–1. Sista halvtimmen haltade jag runt med en överansträngd hälsena. Jag hade nämligen spelat 90 minuter i A-lagsmatchen dagen innan. Även då blev det storförlust.
Ambitiöst med två matcher på två dagar, kanske ni tänker. Nja, det var också de två enda matcherna jag spelade den säsongen. I alla fall om man inte räknar med ett gäng Korpen-matcher inomhus under vintern.
Fotbollen har helt enkelt prioriterats ned sedan min flytt till Göteborg. Jag har varken haft tid eller lust att börja spela med ett nytt lag.
Men nu, ett och ett halvt år efter flytten, har jag i alla fall hört av mig till division sju-laget BK Björkåsen. Lagledaren svarade att jag kunde komma redan ikväll. Så nu sitter jag i köket med en portion havregrynsgröt och laddar.
Det var länge sen jag spelade, men formen känns okej. Jag vet att bollkänslan finns där någonstans, och om fysiken brister får man ta igen det med kämpaglöd. Planen är att vara med på ett par träningar, visa upp vad jag kan och övertyga tränaren om att ta ut mig till match så snabbt som möjligt.
Jag vandrar genom skogarna till Ruddalens IP, och väl där möts jag av en chock. BK Björkåsen är inget litet kompisgäng som har svårt att få ihop lag. När träningen sätter igång är det över 20 spelare på plats. Jag blir inte ens introducerad till laget, för det är tre andra nya på dagens träning.
Vi inleder med att löpa några varv runt planen, sedan blir det ”tvåmål” resten av träningen. Jag får en plats på innermittfältet i mitt lag. De andra passar mest till sina kompisar eller dribblar tills de tappar bollen. Jag får aldrig bollen, oavsett hur mycket jag kämpar, hur smarta löpningar jag tar. Hur ska jag nu visa vad jag kan? Jag börjar bli uppgiven och byter taktik. Om jag ska få tag i bollen får jag väl ta den själv. Så jag börjar fokusera på att jaga boll. Några gånger vinner jag den, men då är jag så trött att jag bara orkar slå en enkel passning.
Det blev nog inte en enda felpass på min första träning. Men inte heller några mål, assist eller genialiska djupledsbollar. Och när träningen är slut har jag tömt tanken. Flåset är inte vad det har varit.
Jag vandrar den långa vägen hem, tar en öl från kylen och ställer mig i duschen. De var inte så dåliga ändå, BK Björkåsen. Det här kanske kommer ta längre tid än väntat.
Måndag 2 maj
BK Björkåsen har träning igen, men jag har råkat köpa biljetter till IFK Göteborg-Kalmar. Så medan de andra nya spelarna imponerar på Ruddalen sitter jag med en kaffe och mazarin på Gamla Ullevi. Jag bryr mig inte ens om något av lagen. Hur tänkte jag egentligen?
Måndag 9 maj
Andra träningen. Idag är jag laddad. Har varit ute och sprungit flera gånger sedan förra träningen. Gymmat ett par gånger också. Tränaren sätter mig som mittback i stället. Jag ser mig fortfarande som en kreativ innermittfältare, lite som gärdsgårdens Toni Kroos. Men sanningen är att jag skolats om till mittback de senaste två åren, i takt med att jag blivit långsammare och tyngre.
Det går förvånansvärt bra. Jag styr spelet bakifrån och får bollen varje gång jag ber om den. Några snygga genomskärare blandas med ett par onödiga felpass. Försvarsspelet funkar sådär, men jag vinner en nickduell i alla fall. Huvudspelet är min stora svaghet. Och så är jag långsam också. Inte optimalt för en mittback i division sju. Men spelsinnet finns där och så länge vi har bollen kan jag visa framfötterna.
Onsdag 18 maj
Ännu en träning har passerat. Jag bildade mittbackspar med lagets tränare och fick mycket beröm. Han skötte luftspelet så jag kunde fokusera på att vara lite elegant. Imorgon är det internmatch. Det är min stora chans att spela mig till en plats i laget.
Men nu har jag bjudit hem några vänner och vi sitter och kollar på Europa League-finalen mellan Rangers och Eintracht Frankfurt. Jag drack ett gäng öl till maten och nu sitter jag med ett välfyllt glas whisky. Ingen optimal uppladdning för internmatch kanske, men vad fan. Jag har det ju i mig!
Torsdag 19 maj
Jag blir mittback även på internmatchen och vi spelar 4-4-2. Tryggt och bekvämt. Min passningsfot är perfekt och vår målvakt tar hand om de få bollar som rinner igenom. Jag vinner till och med två nickdueller.
I andra halvlek tvingas flera av spelarna i mitt lag kliva av med skador. Till slut blir jag ensam försvarare, för ytterbackarna har inte förstått att de ska bli mer defensiva. När motståndarna anfaller är jag helt ensam kvar, men på något sätt lyckas de schabbla bort det. När vi ska anfalla igen står tre av mina lagkamrater kvar i vårt straffområde. Jag ropar att vi ska lyfta laget, men ingenting händer.
Frustrationen växer, men jag inser också att det här kanske gynnar mig. Tränarna måste se att jag klarar av ansvaret som kommer med att spela mittback i division sju.
Mitt lag vinner matchen med typ 8–0 och med ett leende på läpparna går jag den långa hemvägen genom skogen. Jag duschar lite snabbt och skyndar i väg för att möta upp mina kompisar på en bar.
På vägen stannar jag till för att köpa en snusdosa. Två veckor utan snus får vara nog. Sedan köper jag en öl, häller i mig den snabbt och tar en till. Efter min andra öl köper jag en hel kanna till bordet. Segern i internmatchen ska firas!
Fredag 20 maj
Mejl från Björkåsens lagledare. Han vill skriva över mig till klubben så att jag kan vara med på nästa match. Äntligen! Det räckte med tre träningar och en internmatch.
Måndag 23 maj
Det blev sallad till middag. Nu ska jag se till att komma i form så jag är redo för den annalkande debuten. Men jag är lite seg i kroppen. Det blev en lång dag i skolan.
Träningen börjar bra. Samspelet med mittfältet fungerar utmärkt och jag gör en dribbling som siste man. Farligt men läckert.
Med en halvtimme kvar kommer en långboll över mig. Jag börjar springa, kliver in framför anfallaren och förbereder mig för att ta ned bollen. Men anfallaren är ivrig och hoppar i full fart mot bollen, innan den hinner dala ned mot gräset. Smack. Hans flyger in med knät i sidan på mig.
Sedan vrider han sig i smärtor och ropar på frispark. Men spelet fortsätter och tränaren ber anfallaren att lugna ned sin yviga spelstil.
— Du är en fara för dig själv och alla andra.
Jag spelar vidare, men under träningens gång blir det allt svårare att springa. En smärta kommer smygande vid sidan av magen. Träningen tar slut och jag pustar ut. På hemvägen ser jag en trasig boll som har lämnats kvar i gräset. Det är ett stort hål på mitten och luften har gått ur.
Smärtan i sidan blir bara värre, och jag tror mig kunna förstå hur det känns att vara den där bollen. Stukad och trasig.
Jag äter en skål snabbnudlar, tar en öl och börjar googla. Det mesta talar för att jag har en spricka i revbenet. Jag läser:
”Det går över av sig själv efter 2–3 månader”.