Elvira Knudsen: ”Man betalar inte för att sitta på bänken”
När man under sina ungdomsår precis fått upp ögonen för en sport och vill gå med i ett lag är ju det en fantastisk känsla. Samtidigt finns det inget värre än att direkt få stämpeln att man inte är tillräckligt bra.
Text: Elvira Knudsen
Jag var 13 år när jag började spela volleyboll, vilket till en början var så himla kul. Men jag hann i stort sett bara spela ett år innan några av mina lagkamrater skulle provspela för C-laget. Det var till och med någon som skulle provspela för B-laget. Och där stod jag, fortfarande väldigt grön, och var absolut inte på samma nivå som dem som hade spelat i klubben sedan de var sju år gamla.
För er som har mindre koll på volleyboll så spelar man något som heter volley-2000 upp tills det året man fyller 15. Därefter börjar man med så kallad riktig volleyboll med positionsspel och sex spelare på plan. Med det sagt hann jag bara spela volley-2000 i ett år innan vi gick över till riktig volleyboll och det började bli mer på allvar. Nu började tränarna toppa laget. Tidigare hade vi bara roterat så att alla fick spela lika mycket, men så var inte längre fallet.
Under den här tiden höll jag dessutom på med dans. Det gjorde att jag missade hälften av volleybollträningarna och hamnade ännu längre efter mina lagkamrater.
Jag minns särskilt en volleybollturnering som vi spelade. Jag var då 15 år och under första matchen fick jag börja på bänken (såklart) och när jag väl blev inbytt fick jag röra bollen en gång innan jag blev utbytt igen. Efter matchen frågade min tränare mig om jag hade kul. Vad förväntar han sig att jag ska svara? Jag har under hela matchen fått röra bollen en gång, så absolut, jag hade jättekul.
Jag kan ju även passa på att tillägga att mitt lag kom trea i den här turneringen och alla fick varsin bronsmedalj. Men med tanke på att jag knappt fått spela under hela dagen kändes den medaljen som den mest värdelösa prylen någonsin. Jag kände mig allt annat än förtjänt av den och helt ärligt så skämdes jag när jag fick den runt min hals.
Är det dessa känslor vi vill att våra barn och ungdomar ska känna efter en match eller en turnering? En turnering som egentligen borde handla om glädje, gemenskap och att få chansen att möta andra lag där man också får möjlighet att testa det som man övat på under alla träningar. Att alla i ett lag på ungdomsnivå ska få lika mycket speltid borde vara en självklarhet, men tyvärr så är det ju inte det.
Jag förstår att framför allt de största lagen vill få fram talanger och därför vill börja med uttagningar och nivåindelning tidigt, men att det ska göras redan under den tidiga tonårstiden är för mig helt galet.
Föräldrar betalar ju dessutom höga avgifter för att sina barn ska få vara med i ett lag. För vad är det egentligen man betalar för? Man betalar för att barnen ska få gå på träningar, uppleva gemenskap och för att de ska få vara med och spela matcher. Man betalar inte för att sitta på bänken.
På Idrottsgalan tidigare i år mottogs fair play-priset av Värmdö IF:s tränare Christer Alsiö. Han fick priset för sitt engagemang i deras veteranlag där barn som tidigare slutat spela fotboll nu kan spela tillsammans bara för att det är kul. Helt underbart att sådana initiativ finns när idrottskulturen på ungdomsnivå ser ut som den gör.
I en nyligen publicerad rapport, “inte kul, men det får man tåla”, som organisationen Friends har gjort framkommer det att det är vanligare att barn som håller på med lagidrotter utsätts för kränkningar och att dessa kränkningar ofta är kopplade till prestation.
Med andra ord är det ju inte så konstigt att barn slutar idrotta om det ställs för höga krav redan från väldigt ung ålder, när allt de vill är att spela bara för att det är kul.
Att barn vill hålla på med idrott är fantastiskt, så låt dem då få göra det. Alla vinner på det. Idrottsledare får träna barn som är mer engagerade. Föräldrar kan skjutsa sina barn till träningen med vetskapen om att de kommer att ha kul. Och framför allt får barnen göra något som de tycker om. Ska vi då ta ifrån dem den glädjen direkt genom att sätta dem som inte håller måttet på bänken? För när det är så det ser ut är det ju inte konstigt att självförtroendet dalar och man slutar. Låt barnen under sin uppväxt få lov att idrotta bara för att de tycker att det är kul. Ställ inte för höga krav från tidig ålder.
Jag har många gånger under min tonårstid tänkt att jag vill börja spela fotboll men avstått för att jag har ansett att det är för sent för att gå med i ett lag. Kanske beror de tankarna på att jag har varit rädd för att hamna i samma sits som jag gjorde med volleybollen. Det är helt ärligt bara jävligt sorgligt. För det borde aldrig vara för sent för att börja med en idrott, framför allt inte som ung tonåring.
Så till dem klubbar som inte toppar sina lag från tidig ålder, som låter alla få vara med och spela enbart för att det är kul och som ser värdet i varje enskilt barn. Det behövs fler som ni.