Boule – i vått och torrt, nöd och lust

Tommy Fogelström och Britt Färdigh hittade inte bara en ny hobby i boulen, det var också genom sporten de fann varandra. Boulen upptäcks först av många på äldre dar, men oavsett ålder och kunskapsnivå är sporten något som engagerar, och kamratskapet som uppstår på och av banan gör gott för både kropp och själ.

Text och bild: Alvin Wirsenius

Klockan är kvart över fem. På Slottsskogsvallen i Göteborg piskar regnet och vinden mot cafeterians fönster. Men det är inget det äldre sällskapet som befinner sig inne i klubbstugan verkar särskilt brydda över. Glada konversationer sorlar över ett klingande av tallrikar och glas, trots att de själva snart kommer befinna sig mitt i vad som nu börjar kännas som en mindre storm. Idag är det korpentisdag.

– Lite regn stoppar oss aldrig! Säger Tommy Fogelström med ett leende.

Han är sedan ett par år tillbaka huvudansvarig för Göteborgs boule-korpenliga. Hans fru Britt Färdigh är kassör på pappret, men hon bär i princip samma ansvar som Tommy. Är han frånvarande är det hon som hoppar in. Trots att lokalen intill boulebanorna är när på fullsatt, är det bara en liten del av den bouleligan som en gång florerade i Göteborg som återstår. För 15 år sen samlades runt 150 lag en vardag i veckan för att spela. Idag är det 14 kvar.

Britt Färdigh har tillsammans med Tommy Fogelström idag hand om Göteborgs korpenliga i boule.

– Det som har hänt rent politiskt sett är att fritidsföreningarna inte längre får vara kvar på företagen, arbetarna får en friskvårdspeng istället. Eftersom föreningarna lagt ner är det ingen som sköter anmälningar till sådana här saker längre, säger Britt.

Men de fjorton lag som fortfarande kvarstår hänger inte läpp, och när klockan närmar sig sex sinar det snabbt i lokalen. Då är det dags för avkast, och tider finns till för att hållas. Kvar i lokalen är nu bara Marita Lindqvist, Inger Dahlberg och Pelle Wallin. Marita och Inger är erfarna spelare som håller värmen innan de ska ut på banan. Pelle har hand om cafeterian och spelar inte på kvällarna.

– Jag är dagtidare, jag spelar bara när eliten spelar! Utbrister han, följt av ett glatt
skrockande.

Regnpölarna är inget som stoppar korpenligan. För 15 år sen var banorna vid denna tiden fulla, men idag används bara en liten del av grusytan.

Boulen i Sverige

Trots att de allra flesta spelat någon form av sporten under sin livstid, får boulen anses vara en av de mindre av de organiserade sporterna i Sverige. Boulen har idag har cirka 12 000 medlemmar fördelade på över 150 klubbar, varav hälften har tävlingslicens. Det låter kanske inte så tamt, men jämfört med till exempel kampsport som inte når upp till en topp tio lista på de största sporterna i Sverige trots över 100 000 utövare, blir storleken tydligare.

Tommy Gustafsson är generalsekreterare i svenska bouleförbundet. Han har idag 20 års erfarenhet av boulespelande, trots att han först kom i kontakt med sporten först efter en avslutad fotbollskarriär. Att många boulespelare först hittar sporten på äldre dar är långt ifrån unikt. Många klubbar har idag en medelålder som ligger över pensionsåldern, vilket är ett problem som svenska bouleförbundet ständigt handskas med.

– Sportens image är ett problem. Vad säger ett barns föräldrar om deras barn kommer hem och säger att de vill börja spela boule? Förmodligen tänker de ”men gud vad konstigt det ska ju inga barn hålla på med”. Det är inte lika naturligt att börja som med andra sporter, säger han.

Även korpenarrangören Tommy Fogelström påpekar att de höga åldrarna skapar problematik för föreningarna.

– Det behövs för föreningarnas återväxt. Men man behöver också ha yngre personer som orkar ta styrelsearbete och sådana saker. Även arbetet kring banorna kräver sin man det också.

Men trots att sporten har svårt att rekrytera yngre, har sporten fått sig ett uppsving på senare tid. Bland annat populariserandet av boulebarer runt om i Sverige har gjort att fler börjar utöva sporten oftare med rätta klot och regler. Det är också samtidigt på många sätt viktigt att många börjar spela boule först på livets höst. Inte minst ur ett folkhälsoperspektiv menar generalsekreterare Tommy Gustafsson.

– Det ger en positiv påverkan på många äldres sociala liv plus att de får komma ut och röra på sig. Inom fotbollen försöker man inte rekrytera 30-åriga fotbollsspelare, än mindre 60-åriga spelare. Så det är både utmaningen, men också tjusningen med sporten, säger han.

Fakta: Boule – en snabbguide

Boulen kom till Sverige från Frankrike under 1940-talet via emigrerade fransmän som började spela vad de kallar ”pentanque” på våra svenska gator. Idag spelas boule på grus och sporten kan utövas i både singel, dubbel eller trippel-format. I singel och dubbel spelar varje person med tre klot vardera, i trippel har varje spelare två klot. Målet med spelet är att, med så många av sina egna klot som möjligt, komma så nära ”lillen” som möjligt. ”Lillen” är målkulan som spelet kretsar kring, det är en liten boll som ofta är färgglad för synlighetens skull. Spelet inleds med lottning, en spelare från det lag som vann lottningen ritar sedan en ring i gruset och kastar ut ”lillen”. Lämpligast avstånd är mellan sex och tio meter. Ringen som ritas i gruset är utgångspunkt för omgångens alla kast och det är det lag som inte är närmst ”lillen” som kastar nästa klot. Omgången är slut när alla klot är kastade. De av lagens klot som är placerade närmare ”lillen” än motståndarens närmaste klot är poängklot. De lag som fick poäng gör efter omgångens slut en ny ring och kastar sedan ut ”lillen” igen. Först till 13 poäng vinner!

En sport för alla

Väl ute på banorna på Slottsskogsvallen har atmosfären förändrats. Den glada, rofyllda stämningen inne i cafeterian är bokstavligen borta med vinden. Kanske har det med regnet att göra, men ett stort fokus går också att utläsa bland spelarna. Få ord utväxlas och klingandet från servisen har nu bytts ut mot dova dunsar när kloten träffar den blöta marken. På ena banan spelar Tommy och Britt tillsammans. Första motståndet för kvällen står korpenlaget Vasa Arkitekter för.

Fem av de fjorton lag som kvarstår i Göteborgs korpenliga tillhör Länsmansgårdens BK. Resterande lag är ofta från företag.

Trots att regnet inte hindrar lagen från att spela, är det skönt att kunna ta skydd mellan kasten.

Med hjälp av markerade metallpålar intill banorna håller spelarna koll på poängen.

Kloten på banan kan vara svåra att se skillnad på för det oerfarna ögat, men tillbehören är av stor variation. Här en gammal militärväska, som idag har fått en ny uppgift som klotbärare.

Målet med boule är att med så många av sina egna klot som möjligt, hamna så nära "lillen" (i detta fall orange boll) som möjligt.

Britt Färdigh är en av de mer erfarna spelarna på banan. Hon har deltagit i korpenserien sen 1995, då via jobbet inom Göteborgs stad.

– De startade redan i början på nittiotalet egentligen men jag hade små barn hemma då. Men några år senare så kände jag ”nej nu ska jag unna mig en kväll i veckan”. Sen var det jag som var envetnast, för det var bara jag som höll ut till slutet!

– Jag sa alltid, ”så gammal blir jag aldrig att jag börjar hålla på med boule!”, säger han och skrattar.

Jag sa alltid, ”så gammal blir jag aldrig att jag börjar hålla på med boule!”
– Tommy Fogelström, mångårig boulespelare.

Men parallellt med idrottandet har Tommy Fogelström haft problem med hälsan. Han var kvar inom fotbollen en bra bit in på 2000-talet. Men för elva år sedan genomförde han en trippel bypass, en avancerad hjärtoperation som ofta är livräddande. Operationen innebar att han inte längre orkade med fotbollen. Men att ge upp helt på idrotten fanns inte på kartan. Tommy Fogelström är en vinnarskalle ut i fingertopparna som måste tävla. Där med var det dags att hitta något nytt, så till slut fick Tommy ge vika för Dennis förfrågan och började spela boule i Länsmansgårdens BK.

Det lyckliga föreningslivet

Ett par dagar senare är det träning i skogsbrynet vid Svarte Mosse. I stadsdelen med samma namn som klubben, tränar medlemmarna i Länsmansgårdens BK två gånger i veckan. På torsdagens träning syns inte Tommy och Britt till, de förbereder sig för helgens tävling i Sveacupen i Örebro. Men flera andra familjära ansikten är på plats. Bland andra Inger och Marita, som idag slipper ta skydd från regnet och i stället kan sitta på varsin plaststol i solen intill banorna.

Vid boulebanorna i Svarte Mosse har Länsmansgården BK hållit till enda sedan starten på 90-talet.

Även den omtalade Dennis Månsson är på plats. När han får frågan om det verkligen var han som tjatade i Tommy att börja spela boule är svaret tydligt.

– Det kan nog ligga något i det, säger han och drar med ena smilbandet.

Dennis har länge varit delaktig i Länsmansgårdens Bouleklubb. Han var med de första åren när klubben grundades på sent nittiotal, då under namnet Lindholmen Bouleklubb. På den tiden var de inte mer än tio medlemmar. Klubben bytte namn 2008, men har hela tiden stannat kvar på området vid Svarte Mosse i Länsmansgården. Idag är de 41 medlemmar i klubben, med en snittålder på 71 år.

Dennis Månsson ar varit med i klubben sen den grundades på 90-talet, då under namnet Lindholmen BK.

På torsdagsträningen stannar inte bara den glada stämningen inne i klubbstugan, även på banan är stämningen lättare. Det är tydligt att det är en förening där alla trivs med varandra. Suck och stön efter dåliga skott varvas med skratt och skämt på den stora grusytan, samtidigt som majsolen sipprar ner mellan träden. Men det är samtidigt viktigt att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet, det är fortfarande match och det är lätt att bli syndabock.

Blåsten stökar till det bland plaststolarna intill banorna. Men så länge ens egna stol står kvar är allt lugnt.

Sören Högström, Bill Johansson och Kenneth Månsson varvar boulespelandet med heta diskussioner om allt från sportens värld. "Det viktigaste av allt är att man är GAIS:are" menar Kenneth.

På torsdagar är det matchträning för LBK. Från vänster: Evy Alexandersson, Lisbeth Månsson, Bosse Feiff och Arne Olsson

På banan är det en spelare som sticker ut. Daniel Larsson, här bredvid motspelaren Kenneth, är bara 27 år gammal och är utan tvekan yngst i föreningen. Han kom i kontakt med föreningen genom sin pappa Arne, som också spelar i LBK.

– Det är kameran som gör mig nervös! Utbrister Evy Alexandersson efter ett missat kast och skrattar.

Evy är en av de duktigare spelarna i föreningen och trots problem med sin rygg är hon fortfarande med och spelar. Rullatorn rullar fint även på grus, och fungerar bra som både korg för bollarna och temporär sits mellan kasten. Hon gick med i föreningen för två år sen, efter att tidigare ha spelat i Lerums bouleförening i 20 år. Valet är inget hon ångrar.

– Vi har väldigt högt i tak här. Vi skämtar och bråkar med varandra. Många blir ensamma när de kommer upp i hög ålder, den sociala aspekten är väldigt viktig för oss i föreningen, säger hon.

Evy Alexandersson låter inte rullatorn stoppa henne från att fortsätta spela boule.

Även forskning, framtagen av Riksidrottsförbundets Distriktsorganisationer, slår fast att ett aktivt
deltagande föreningsliv, visar ett positivt samband med förbättrad hälsa, en förhöjd livskvalitet och utvidgar människors sociala nätverk.

Just den sociala aspekten av spelet är inte minst Tommy Fogelström och Britt Färdigh ett
praktexempel på. Det var nämligen via boulen och Länsmansgårdens Bouleförening som de
fann varandra, på en sommarfest som klubben arrangerade.

– Vi hamnade bredvid varandra och till slut frågade Tommy mig, ”Tror du att du skulle våga spela med mig till hösten när serierna sätter igång?” Och då undrade jag, varför jag inte skulle våga det?

”Tja, alla de som jag har spelat med de har dött”, svarade han. Då hade han bara spelat med åttiofem-plussarna och slitit ut varenda en! Säger Britt och skrattar.

Sen dess har Tommy och Britt varit ett svårslaget par på banan. Även om det dröjde ett par år blev de också till slut även ett par vid sidan av. Idag är de gifta och boulen är en centraldel av deras äktenskap. Om bara ett par veckor går Britt i pension, någonting som de båda har sett fram emot länge.

– Vi har båda barnbarn i ung ålder som nog gärna vill träffa oss lite mer. Så det blir mer fokus på barnbarnen, men det blir ännu mer fokus på boulen naturligtvis! Konstaterar Britt glatt.

Tommy och Britt har gått från ett par på banan till att idag vara gifta. ”Det viktigaste av allt är att man inte bara är gift, utan det är att man har en vän man alltid kan vända sig till” menar Tommy.

En tänkares spel

Kvällens första match slutar med vinst för Tommy och Britt, 3 mot 6. För det oerfarna ögat kan boulen se ut som en endimensionell sport. Klot hystas fram och tillbaka tills någon har vunnit. Men Britt är noga med att poängtera att det också finns en viktig psykologisk aspekt till spelet.

– Du måste hela tiden tänka på hur du ska lägga upp spelet, så tankemässigt är det väldigt krävande. Det gäller att hålla sig i gång med banan och nyponsoppa, speciellt när du spelar flera matcher i rad. Annars känner du dig helt slut i huvudet, det är där du blir trött istället.

I kvällens avslutande match möter Tommy och Britt laget ”Knoll & Tott”. Regnet har avstannat men vinden gör sig fortfarande påmind när den viner i de ännu inte fullt blomstrade buskarna intill planen. Britt påpekade innan matcherna att det ofta handlar om dagsform och millimetrar i många matcher och kvällens sista match är inget undantag. Vid ett tillfälle åker måttbanden fram för att mäta vem som faktiskt ligger närmst ”lillen”. Det blir motståndarna som får med sig poängen och Tommy och Britt ligger nu under med 9-11. Men rundan efter lyckas paret få med sig hela fyra poäng och vinner därmed matchen. Det gäller att aldrig ge upp.

– En bra avslutning, de får man nästan träna på, menar Britt.

– Två raka idag, nu blir det hem och räkna tabellen! Konstaterar Tommy.

Ofta kan det handla om millimeter när matcherna avgörs. Idag var de på Tommys och Britts sida.