”Det gäller att hitta engagerade medlemmar, det är de som bygger föreningen”

Varje år arbetar föräldrar ideellt för idrottsföreningar motsvarande 20 miljarder kronor. I Onsala Pirates engagerar många sig både på och utanför planen. Inte alltid för att de måste, utan för att de också bidrar till en social gemenskap.

Text och bild: Hanna Josefsson


Klockan har inte slagit halv åtta än, men trots det har ett tjugotal tjejer, killar, tränare och föräldrar tagit sig till Kollahallen för att starta lördagsmorgonen med skotträning. En av dem är Nowa Björkhede, 15. Hon har precis kommit in i hallen när hon får syn på sin tränare.

–Varför svarade du inte på min snap? frågar hon honom samtidigt som de ger varandra en fist bump.

–Förlåt, jag såg verkligen först det när jag satt i bilen, svarar ”CF”. Eller Carl Fredrik Rönnlund, som han egentligen heter. Han skrattar och reflekterar över att rollen som coach ibland pågår dygnet runt.

Nowa skakar på huvudet och ger honom ett leende innan hon springer bort mot redskapsrummet, i andra hörnet av hallen, där tre bollvagnar står utrullade. Medan hon sträcker sig efter en orange boll berättar Nowa att hon uppskattar relationen hon har till sina tränare, både på och utanför planen.

–Henrik och CF har alltid coachat mig. Så fort det är någonting är de alltid där. Sen har jag en sån där skojrelation med dem, så man kan vara jättesur på dem och älska dem jättemycket.

Ställer ofta upp

Spelarna är allt från mellanstadieelever till blivande studenter. Samtidigt som de intar planen för att skjuta ett par skott innan träningen börjar, sitter några föräldrar på en smal träbänk vid sidan av planen. Alla har på sig en svart tröja med ”Onsala Pirates” tryckt på bröstet.

–Vi är alltid här. På helgen vet man vad man ska ha på sig, det är träningsbrallor och baskettröja, säger Therese Lindström vars barn spelar i klubben.

De andra föräldrarna skrattar instämmande samtidigt som Henrik Löfvenborg reser sig från bänken och går mot mitten av planen.

–Hörni! Vi samlas här, säger Henrik med hög stämma för att överrösta basketbollarna som smattrar likt en hagelskur mot de gummiaktiga gymnastiksgolvet.

Spelarna tar tillfälligt upp bollen i famnen och samlas i en ring runt honom.

–Vi kör fram till nio. Då är det frukost där uppe för de som vill, låter det bra?

Några av spelarna hummar som svar.

–Vi gör såhär, vi värmer upp. Vi hittar varsin korg. Fem lugna härifrån. Fem i där. Fem i den andra…

Trots att majoriteten av spelarna för tio minuter sedan släpade sig in i hallen, med vad som tycktes vara trötta ben och sovränder kvar i ansiktet, så är det annorlunda nu. De är ivriga att sätta igång och lugnet som tillfälligt lagt sig över hallen återgår i ett livligt smattrande.

–Lyssna nu! säger Henrik för att kunna slutföra sina instruktioner.

50 nya spelare från ena veckan till andra

Henrik är en av dem som varit med från början, när basketklubben Onsala Pirates startades 2007. Och trots att hans egna döttrar slutat är han fortfarande en av de som engagerar sig mest.

–Vi fem som startade har spelat basket på ganska hög nivå allihopa. Det gjorde att vi ville göra det här på vårt eget sätt. Från början var målet bara att ha kul och att våra barn skulle få spela basket.

Men från ena lördagen till den andra dök det helt plötsligt upp 50 nya barn som ville vara med, eftersom de fick nys om att man kunde få en Pirates-tröja. Och nu 15 år senare kan de snart räkna till 400 medlemmar.

–Framgång föder framgång. Vilket gör att man varje år har nya utmaningar. Men det är samtidigt ett otroligt driv. Se bara hur mycket föräldrar det är här, det blir ju socialt för oss äldre också.

Frivilliga insatser avgörande för idrottsrörelsen

I Sverige är det över 800 000 personer som frivilligt lägger tid på att engagera sig i någon av landets 22 300 idrottsföreningar. Det kan vara allt ifrån att stå i kiosken, till att vara tränare, samordna skjuts till matcher eller samla in pengar till cuper och läger. Genom att exempelvis sälja underkläder eller salami. Små insatser som tillsammans har en stor betydelse för det svenska arbetslivet.

–Det ideella engagemanget är ryggraden i den svenska idrotten. Utan det skulle föreningslivet i Sverige i stort sett stanna, säger Stefan Wagnsson.

Wagnsson är lektor i idrottsvetenskap vid Karlstad universitet och har ägnat mycket tid åt att forska om idrottsföräldrar och deras engagemang.

Han menar att föräldrarna till idrottande barn och ungdomar är de som utgör majoriteten av de ideella krafterna, och gör frivilliga insatser som motsvarar 20 miljarder kronor per år. Det är betydligt mer än de ekonomiska bidrag som idrottsföreningar får från stat, landsting och kommuner. Genom att människor engagerar sig utan att få betalt, kan föreningarna exempelvis hålla nere medlemsavgifterna. De bidrar till att fler kan vara med och idrotta, oavsett vilka socioekonomiska förhållanden man kommer ifrån.

–Det finns många fördelar. Ur ett folkhälsoperspektiv är det positivt att fler håller på. Men också ur ett prestationshänseende. Det ger möjlighet att få fram många bra idrottskvinnor och idrottsmän, säger Wagnsson.

Å andra sidan brottas många föreningar med att få föräldrar att ställa upp ideellt. Främst eftersom eftersom många får tiden att räcka till.

–Det är en ständig kamp att få ihop tillvaron. Har du till exempel tre barn som utövar tre sporter var. Så har du helt plötsligt 9 föreningar som du behöver engagera dig i, och det är ju en omöjlig ekvation.

Frukostförberedelser

Föräldrabänken är nu tom. Några är kvar nere i hallen för att hjälpa till under träningen. Medan de andra intagit köket på ovanvåningen, för att förbereda frukosten.

–Vi har alltid kafeteria på helgerna så man kan köpa mackor och annat. Men nu är det sista skotträningen för säsongen, så alla de som har tränat på morgonen ska få frukost, tänkte vi, säger Therese under tiden som hon vispar i en kastrull med äggröra.

Samtidigt kommer Margaretha Rhodin inrusande med andan i halsen och två överfyllda matkassar i vardera hand.

–Kan vi be ungdomarna vara med lite på basketskolan så vi hinner färdigt? Jag fick åka till både Willys och Coop för de hade inte allt, säger hon och pustar.

–Baconen har jag lagt in i ugnen, fläkten funkar nämligen inte över spisen, och jag är rädd att hela brandlarmet går igång om man kör på för mycket stek, svarar Therese. Maggan och Andreas skrattar.

Det vore olyckligt, för stillheten i entrén börjar mer och mer låta som man kommit in i kapprummet på en förskola. Idag är det avslutning på basketskolan, och vid ingången till hallen trängs nu barn och föräldrar bland ut-och-in vända kläder, använda plåster, moppehjälmar och svarta Pirates-ryggsäckar.

Utmaning att få personer att ställa upp

Många föräldrar är idag väldigt engagerade i sina barns idrottande. Föräldrarollen har förändrats genom åren och till skillnad från 70-talet har det blivit norm att engagera sig i sina barns idrottande, menar Wagnsson.

–Man ses som en sämre förälder om man inte är med och engagerar sig i sitt barns aktiviteter.

Många är stressade över hur de ska få ihop livspusslet idag och avstår från att hjälpa till. Det blir ett problem för föreningar som är beroende av ideellt engagemang och då får man försöka hitta lösningar.

–Det är viktigt att försöka få in fler som gör mindre insatser så att inte någon eller några får göra allt, säger Wagnsson och fortsätter:

–Många är oroliga att de inte har kompetensen för att kunna vara tränare. Då får man förklara att det finns många andra uppdrag som någon behöver hjälpa till med och som kanske passar dem bättre.

Om man ska avsätta sin fritid för att hjälpa till i klubben, krävs det att man själv känner sig motiverad och ”behövd”. Alla kanske inte är intresserade av idrotten i sig men kan däremot tänka sig tvätta matchtröjorna eller baka en kaka. Genom att göra kringaktiviteter skapas också en social gemenskap föräldrarna emellan, vilket i sig kan vara en faktor till att man vill hjälpa till.

–Många föräldragrupper blir nästan ledsna när barnen slutar för att de har haft en härlig gemenskap, säger Wagnsson.

Tar ansvar utanför basketen

–Kan du skynda dig?! säger en av de äldre killarna i kön till sin lagkamrat som med en dessertgaffel försöker fiska upp några baconskivor. De båda skrattar.

En efter en av de svettiga spelarna, som bytt basketskorna mot badtofflor, hasar sig upp för trappan där doften av hotellfrukost blir alltmer påtaglig. De ställer sig i en kö till bordet som är uppdukat med allt från bacon, till juice, frallor och olika pålägg.

–Tacka föräldrarna som gjort sån fin frukost till oss, säger Henrik i mullret av målbrottsröster som försöker överrösta varandra, och några som skrattar åt en TikTok-video.

Henrik poängterar betydelsen av att inte bara se föreningen som en plats där man kan spela basket utan att de också vill ta ett socialt ansvar.

–Det inte bara handlar om att studsa boll. Det är faktiskt barn som ska komma in i vuxenlivet. Då är det viktigt att man lär ungdomarna att de ser föräldrarna som är här halv åtta. Att man exempelvis dukar av sin tallrik för att man förstår att föräldrarna faktiskt är här för att jag ska kunna få träna basket.

Att Onsala Pirates vill bidra till en positiv utveckling i samhället märks på olika sätt. Bland annat har de en fond där familjer kan söka stöd till nya skor, medlemsavgift, kostnader för cuper och så vidare. Syftet är att alla ska ha chans att idrotta. Klubben är också med och nattvandrar, städar stränder och ser till att basketskolan, för de yngsta barnen, är gratis.

Familjär gemenskap

Några timmar senare är det trafikstockning in till hallen. Klockan är tre och damerna ska spela match. Pappan som är caféansvarig för dagen har fullt sjå med att bära in cafébordet, så att de redan uppdukade kakfaten inte ska åka i golvet. Efter honom kommer barn och vuxna som ska titta på matchen. Många känns igen från träningen imorse men nu är basketshortsen utbytta mot jeans. En del landar direkt på bänken där medan några hämtar en boll för att hinna skjuta några skott innan matchstart.

–Det är som en fritidsgård, alla hänger här, säger Therese när hon kommer in i hallen.

Efter att föräldrarna dukade av frukosten imorse har hon hunnit vara i Lerum för att titta på dotterns match, och sen hem igen. Nu har hämtat upp sonen och hans lagkompisar för att återvända till Kollahallen. Av ren reflex drar hon upp handen mot ansiktet. Nowa skjuter ett skott som studsar snett och rakt mot Therese.

–Oj, förlåt! Säger Nowa medan hon springer fram och hämtar bollen.

Även Nowa är tillbaka för att titta på matchen. Hon är i hallen och tränar nästan varje dag. Hennes mål är att i framtiden spela i den amerikanska basketligan Woman NBA, så mycket tid läggs på planen. Men det är inte bara sporten i sig som betyder mycket, utan också allt runtomkring den. 

–Basket ger mig glädje, och om jag är bra på någonting, då gillar jag att göra det. Men sen är de som är här som en extra familj för mig. Det blir som att man är hemma här, man är ju med dem hela tiden, säger hon.

Lämna en kommentar