Till höger ligger Olympia, nyrenoverat 2017. Till vänster ligger Helsingborgs Arena, nybyggt 2012. Mittemellan ligger Idrottens hus, IH, med 65 år på nacken. Det är i en av IH:s källarlokaler som Helsingborgs Boxningsklubb håller hus. Alla grupper är mixade. Kvinnor och män. Tjejer och killar. Alla förutom en. Tjejgruppen.

Text och bild: Isabella Alfonsi

---

Tjejgruppen tränar två kvällar i veckan, onsdagar och fredagar. Pia Kempi, 54, är alltid taggad inför ett boxningspass.

– Boxningen betyder ju rätt mycket ändån, man vill ju gå hit, eller hur?

Dottern Olivia Kempi, 24, nickar. De började tillsammans denna terminen och är överens om att det är bra träning samtidigt som det är roligt. Mor- och dotterrelationen är märkbar när de försöker svara på när exakt som de började boxas.

– Jag tror inte vi började när terminen startade i januari, säger Olivia.

– Februari? frågar Pia.

– Nej, jag tror senare, svarar Olivia.

– Mars? frågar Pia.

– Ja, nåt sånt tror jag, svarar Olivia.

– Nej, februari måste det ha varit, säger Pia.

– Nej, det tror jag inte, säger Oliva.

– Nej, vi säger mars då, säger Pia.

 – Ja, februari kanske det var i och för sig, säger Olivia.

Pia och Olivia Kempi tränar i första hand för att hålla igång. Men tuff träning och ren glädje är inte det enda som lockar. Pia känner sig också säker tack vare boxningen. Det är en typ av självförsvar kommer hon fram till i samråd med dottern.

– Det ju aldrig fel att man kan drämma till någon som skulle komma fram och försöka sig på något, då kommer kroken, säger Pia samtidigt som hon knyter näven och slår ett slag i luften för att demonstrera.

När tjejerna kommer till träningen plockar de på eget initiativ varsitt hopprep nere i ett av lokalens hörn. De hänger på fyra krokar som är färgmarkerade med tejp. Gul. Blå. Röd. Svart. Det är förmodligen tänkt att hopprepets skaft ska färgkoordinera med tejpens färgskala. Men det gör de naturligtvis inte. Vad som ser ut att vara en temporär lösning med benskyddstejp fungerar inte. Istället ligger intrasslade hopprep på golvet och skaft i limegrönt och trä bidrar till den omaka uppsättningen.

Repen slår i otakt till musiken. Hopprep är en klassisk uppvärmningsform inom boxningen. På ena sidan av boxningsringen hoppar två tjejer utan hopprep. Det gör två tjejer på andra sidan också. De gömmer sig bakom vita pelare medan en annan tjej hoppar framför ringen. Utan skor och med ljusrosa ankelstrumpor. Ingen gör henne sällskap. Det är inte helt ovanligt att tjejerna ställer sig längst sidorna eller bakom ringen istället för längst fram.

Vartannat knä upp med ett hopp emellan.

Hoppa vanligt igen.

Åk skidor.

Hoppa in och ut.

Hoppa vanligt.

– Kom igen, det är fredag sen! Höga knän till klockan ringer! När klockan ringer så gör vi tio armhävningar, säger boxningsinstruktören Jenny Condliffe.

– Nu ringer den snart. Kom igen! Håll igång! skriker hon.

Peep.

En lång signal ringer. Survivor’s The Eye of the Tiger övergår till Van Halen’s Jump. Låtövergången är otonad och hopprepen slutar slå. Tystnad uppstår. Även om bara för en millisekund. Boxarna sträcker sig efter sina vattenflaskor och hämtar andan. På samma gång tar Pia av sig sin korallrosa överdragströja.

– När klockan ringer så är vi redo för att börja hoppa direkt, säger instruktören.

Pia och Olivia Kempi började i tjejgruppen, utan några förkunskaper, och trivs bra där. Med tanke på att de inte testat någon annan grupp kan de inte säga något om dem. Men ingen av dem verkar ha något problem med att träna i en mixad grupp. Dottern Olivia som tidigare friidrottat har alltid tränat med killar och är van vid det. Men hur kom sig att de började i just tjejgruppen då? Pia svarar att de inte är så avancerade.

”Man kan komma hit, precis vem som helst och träna utan att man behöver känna sig fånig på något vis.”

Så beskriver Pia Kempi tjejgruppen.

Det är strax dags för skuggboxning, men först övar boxarna på sin teknik. Instruktören går ett varv runt boxningsringen. När hon kommer fram till Pia Kempi rättar hon till fotfästet, det ska vara ett bredare avstånd mellan fötterna.

– Gör jag fel? frågar Pia.

– Nej så säger vi inte, bara mindre rätt, svarar boxningsinstruktören.

Organisationen IM arbetar med att stärka utsatta individer så att de kan ta sig ur fattigdom och utanförskap med hjälp av fritidsaktiviteter. De vill framförallt säkerställa kvinnor och ungas rätt till en aktiv fritid. Organisationen är bland annat verksam i Helsingborg och till följd av projektet Aktiv Fritid som pågick mellan 2016 och 2019 tog de fram rapporten Nio hinder och 150 förslag på lösningar.

I rapporten presenterar de lösningar på hinder, varav en av lösningarna är att starta tjejgrupper i pojkdominerande aktiviteter medan en annan lösning är att låta flickor och pojkar träna tillsammans. Roger Persson, en nyckelperson i Helsingborgs Boxningsklubb, HBK, berättar mer om hur just tjejgruppen startades. Det var fyra, fem år sedan gruppen drogs igång och vägen dit har varit långt ifrån spikrak.

Det finns inte ett klart och tydligt svar på varför tjejgruppen startades, utan det är en kombination av olika saker, säger Roger. Idéen kläcktes när några i den mixade boxningsgruppen kom fram och undrade om de kunde dra igång en tjejgrupp. Där och då identifierades ett behov. Vid sin start fanns inget krav på kvinnliga instruktörer. Något som senare kom att ändras.

I över 30 år har Roger arbetat som dörrvakt i Helsingborg. Han berättar att han sett så mycket skit ute på krogen, särskilt mot tjejer och kvinnor, och att det är en bidragande faktor.

– Tjejer är utsatta och då tänkte jag även om de inte ska bli elitboxare, för det bryr jag mig inte om i fem sekunder, men jag tänkte att alla ska ha rätt till träning och lära sig ett självförsvar. För det blir ett självförsvar, i vilket syfte och hur fan man än vrider på det, för du lär dig att röra dig, försvara dig, angrepp och diverse och kunna stå emot, säger han.

En ytterligare anledning som varit betydande för tjejgruppens existens är muslimska tjejer och kvinnors tillgång till träning. Roger Persson berättar att många muslimska tjejer inte fick lov träna med manliga instruktörer och att det förts en livlig debatt kring detta. Därför började tjejgruppen med kvinnliga instruktörer. Därmed startades även en chattgrupp för muslimska tjejer och kvinnor där det framgår om en manlig instruktör hoppar in.

– Det har funkat klockrent efter det, berättar Roger.

Men det är en hel del icke-muslimska tjejer och kvinnor som också tränar i gruppen.

– Det är nog ett par faktorer som spelar roll där. Både respekten, disciplinen och vissa som vill komma ner i vikt och bättra på självförtroendet, säger Roger.

Han berättar också att det är billig sport jämfört med gymverksamheterna i närheten och att det kan ha med saken att göra.

Numera är tjejgruppen ledd av kvinnliga boxningsinstruktörer. På onsdagar håller Tijana Tina Trifkovic i träningspasset och på fredagar skiftar det mellan Jenny Condliffe och Sandra Ekberg. Vid eventuell sjukdom eller annan frånvaro kan en manlig boxningsinstruktör komma att rycka in. För Pia och Olivia Kempi spelar det ingen roll. Mor och dottern hade lätt kunnat tänka sig en manlig instruktör. Men än så länge har det bara hänt en gång.

– Den träningen var inte bra, säger Pia och tar en andpaus.

– Faktiskt, så var det, övertygar Pia.

På ett annat träningspass är det Tijana Tina Trifkovic, 45, som styr och ställer i källarlokalen. Det är en onsdagskväll i maj och terminen närmar sig sitt slut. Vid dörringången sitter hon på en sliten stol vid ett höj- och sänkbart skrivbord. Det är en kvart till tjejgruppen börjar. Tijana Tina boxades själv på klubben när hon tillfrågades att hålla i ett pass. Sen blev någon gång, flera gånger och tillslut var hon tvungen att åka ner till Malmö för att utbilda sig till instruktör. Hon tror att det underlättar för tjejer och kvinnor att komma och träna när de vet att “det är bara vi, jag behöver inte fixa mig, sminka mig” säger hon.

”Det är vanliga personer. Roliga. Lata.”

Så beskriver Tijana Tina Trifkovic tjejgruppen.

Tijana Tina tror inte att lika många tjejer hade dykt upp om det var blandat tjejer och killar. Det tror inte Andrea Ekeberg, 18, heller.

– Nej, aldrig, aldrig. De här skräms ju för att vara bland killar. Jag tycker inte att man ska göra det. Killarna är speciella, de flesta är dåliga där, nej kanske inte dåliga, men de är inga eliter. Det kanske är mer fart, ja. Men tjejerna hade nog klarat det. Det är tråkigt att de inte vågar, säger hon.

Andrea boxas fem till sex gånger i veckan och är en av tjejerna som tränar i fler grupper än bara tjejgruppen. Den stora skillnaden mellan tjejgruppen och de andra grupperna är tempot då hon säger att det kan vara slött på tjejernas träningar. Det är en nackdel med tjejgruppen, att man inte utvecklas som grupp när alla är på samma nivå, säger hon. Men hon kan också förstå tjejgruppens fördel, att de kan känna sig mer fria och trygga. Hon beskriver personerna i tjejgruppen som nybörjare på gymmet men som faktiskt försöker sitt bästa.

Handskar som träffar mitsar överröstar musiken från högtalaren. Samtidigt som ett sorl av trötta skratt och korta dialoger sparringspartnerna emellan fyller den instängda källarlokalen. Pia och Olivia Kempi kämpar på. Bredvid håller isoleringen på att trilla ut från väggen och över dem består taket av vad som liknar ett skrynkligt foliepapper. Fredagsträningen drar över tiden.

– Det blir inga burpees idag, säger boxningsinstrukören Jenny Condliffe.

Hon tänkte att de skulle köra fem burpees som avlslut men nu tar tjejgruppen helg för denna gången.