Magasinet för er som älskar när idrotten är på riktigt
Den 31 maj är en glädjens dag för alla idrottsälskare. Glöm överbetalda stjärnor och korrupta pampar. Säg hej till trasiga fotbollsskor och sporthallar utan ventilation. För nu lanseras magasinet som bara handlar om idrott utanför eliten. Där engagemanget är genuint och alla har sin plats. Välkommen till sportmagasinet Ses på söndag!
Text och bild: Jonatan Häggström Wedding
Nytt inlägg i liverapporten. ”Minut 17. Sunderland-Manchester United 0-1”. Det är spanjoren Juan Mata som styrt in ett inspel från nära håll.
Yes! Jag reser mig upp från den lilla träläktaren, tar en 20 meters rusch längs gräsmattan och kastar mig ned på knä. Som de gör på tv.
Det är augusti 2014. Jag är 13 år och har precis börjat skolan igen efter sommarlovet. Men sommarvädret håller i sig och nu är det helg. Jag har cyklat med mina föräldrar till Z-parken, precis intill badstranden Varamon hemma i Motala.
BK Zeros damlag tar emot Kisa/Rimforsa i division fyra och min äldsta syster startar på mittfältet i hemmalaget.
Men jag har ögonen fast fokuserade på mobilskärmen i handen. Usla strykgänget Sunderland mot stora, stolta Manchester United, mitt favoritlag. Jag har inte rätt kanal, men det får duga att följa en liverapportering av matchen.
Manchester United har en ny tränare i Louis van Gaal. Han kommer direkt från en succé som förbundskapten för Nederländerna, som tog brons i sommarens VM. Det roligaste och häftigaste mästerskapet jag upplevt.
Men trots höga förväntningar började säsongen på sämsta sätt när United förlorade hemma mot Swansea. Nu spelar de alltså borta mot Sunderland och har precis tagit ledningen med 1-0.
Jag går tillbaka till träläktaren och sätter mig. Pappa fnyser lite. Inte för att hans favoritlag Sunderland släppte in mål, utan för mitt överdrivna firande.
– Varför bryr du dig om det där egentligen?
Jag har inget bra svar. Alla kompisar i skolan hejar på Premier League-lag och försöker toppa varandras galna firanden efter mål och segrar. Det är ju så en fotbollskille ska göra.
Jag skäms lite över att titta på min systers division fyra-match istället för kostymklädda experter på en platt-tv som täcker halva vardagsrummet.
Toppidrotten är sjuk
Idag skäms jag betydligt mer för min tillgjorda målrusch. Allt jag älskar med idrott fanns ju redan där, på Z-parken i Motala.
Ett litet bord där några föräldrar säljer kaffe och hembakta kakor, för att samla in pengar till lagkassan. En måltavla reglerad av en styrelsemedlem som klättrar upp i ett torn och byter siffra manuellt varje gång det blivit mål. Och en fotbollsmatch. Med spelare jag känner till, spelare som jag sett otaliga gånger både på och utanför planen.
Egentligen brydde jag mig inte särskilt mycket om Manchester United 2014, och idag bryr jag mig ännu mindre. Deras största stjärna är anklagad för våldtäkt, och det finns gott om dokument som talar för hans skuld. Klubben låtsas som ingenting. Deras ägare försökte nyligen starta en egen superliga, där bara de rikaste klubbarna får delta. Europeiska fotbollsorganet Uefa satte stopp. Klubben backade, och låtsades som ingenting. En tredjedel av barnen i Manchester lever i fattigdom, enligt en undersökning från 2021. Klubben betalar ut Cristiano Ronaldos årslön på nästan 300 miljoner, och låtsas som ingenting.
Samtidigt ska nästa fotbolls-VM spelas i diktaturen Qatar, där kvinnor och hbtqi-personer diskrimineras. Där tusentals gästarbetare har dött på grund av usla arbetsförhållanden.
Tidigare har bland annat handbolls-VM och friidrotts-VM hållits i Qatar. Senaste OS arrangerades i Kina, och vinterspelen dessförinnan hölls i Ryssland. Precis som fotbolls-VM 2018.
Toppidrotten är sjuk, korrumperad och förgiftad av män som jagar makt och rikedomar. Det som är tänkt att förena människor och sprida glädje har istället skapat död, lidande och några extra miljarder hos gråhåriga pampar.
Ses på söndags vision
Det är lätt att ge upp. Men det vi alla älskar med idrott finns där någonstans. Det gäller bara att hitta de som använder idrotten för att göra gott. Föreningarna som bär samhället på sina axlar och skapar ett sammanhang för de som hamnat utanför. Eldsjälarna som brinner för sin sport och lägger hela sin fritid på att andra ska få göra det de älskar.
Det är därför Ses på söndag finns. Vi vill berätta om idrotten utanför eliten, där engagemanget fortfarande är äkta och där alla har en plats.
Vi kommer berätta om paret som träffades och blev kära genom den lokala bouleklubben. Motionärerna som blev kvar i den lilla pingisbyn efter att världsstjärnor och SM-guldstrider försvunnit därifrån. Killen som tvingades lämna alla sina vänner i Filippinerna, men hittade en ny familj i ett basketlag för funktionsvarierade.
Självklart kommer vi även ta upp problem inom idrotten. Mobbning, maktmissbruk och skadliga miljöer förekommer givetvis även på lägre nivå. Vi ska inte skönmåla, utan kommer skildra verkligheten precis som den ser ut.
Men utgångspunkten för vårt magasin är att fokusera på det som fortfarande är genuint inom idrotten. Gräsrotsnivån, där det handlar om gemenskap och kärlek till sin sport snarare än pengar och berömmelse. Där idrotten är något du alltid kan påminna dig själv om när vardagen är som tyngst.
Tillbaka till träläktaren på Z-parken. Sunderland lyckades få in en kvittering och matchen slutar 1-1. Ännu ett poängtapp för Manchester United. Samtidigt förlorar syrrans BK Zeros med 3-2. Tjejerna på planen är precis lika besvikna som Man Uniteds stjärnor. Det spelar ingen roll om det är Premier League eller division fyra. För människorna som är där betyder det precis lika mycket.
Och det är därför vårt magasin finns.
