De missar födelsedagar och middagar. De jobbar ideellt för att få ekonomin att gå ihop. Och så reser de 400 mil per säsong. Men att sluta är inget alternativ för tjejerna i Dalhem IF.

– Vi är som en familj, och jag tror det är därför vi klarar av de här resorna, säger lagets målvakt Amanda Rohnström.

Text och bild: Jonatan Häggström Wedding

---

Det är lördagskväll och fotbollsdamerna i Dalhem IF sitter på färjan hem mot Visby, efter en bortamatch i Stockholm. Ett gäng sitter och spelar kort, några har lagt sig för att sova, andra äter jordgubbar och småpratar. En av spelarna rättar biologiprov. Lagkaptenen Hilda Nygren ser över damlagets instagramkonto.

– Dalhems flickor 09 började följa oss! Jag följer tillbaka, säger hon.

Målvakten Amanda Rohnström har suttit tyst en stund och observerat sina lagkamrater med ett fridfullt leende, lite som en stolt mor. Nu svarar hon:

– Bra, de kommer bli jätteglada. Om de lagt upp något inlägg nyligen får du gärna gå in och gilla det också. Då kommer de bli helt lyriska.

Sedan kastar hon över en jordgubbe till lagets back Nora Nilsson, eller ”Speedy” som hon kallas för sin snabbhet på planen. Uppenbarligen har hon snabba reflexer också.

– Bra fångat Speedy! Du får ta handskarna nästa match, säger Amanda Rohnström.

Ett skämt, men kanske finns det någon del av Dalhems målvakt som menar det. Hon hade ju egentligen lagt handskarna på hyllan inför den här säsongen. Men när lagets målvakt skadade knät i seriepremiären fick Amanda Rohnström ställa upp igen. Hon är 31 år och är inne på sin 17 säsong i Dalhems damlag.

17 säsonger av resande, fram och tillbaka över Östersjön. Igen, igen och igen.

Man kanske kan förstå att hon egentligen vill sluta.

Avstånden ett problem för idrotten

Resandet är en naturlig del av att vara idrottare på Gotland. I färjan hem från fastlandet den här lördagskvällen har en handfull fotbollslag samlats, både ungdomar och seniorer. Dessutom finns det ett gäng individuella idrottare som varit på olika tävlingar. Sammanlagt kanske det är runt hundra idrottare på färjan, men det brukar vara fler. Som mest packat är det på senhösten. Då får fotbollsspelarna sällskap av bland annat hockeylag, handbollslag och innebandylag.

I innebandyn är det till och med vissa gotländska lag som spelar sina hemmamatcher på fastlandet. Då får de göra den där resan till och från fastlandet varje helg istället för varannan.

Bo Ronsten, som är distriktsidrottschef på Gotland, berättar om de svårigheter och utmaningar som uppstår i samband med de långa och många resorna för gotländska idrottare.

Dalhems bortaresa:
06:00: Samling på ÖoB:s parkering i Visby.
Därefter gemensam färd med minibussar till färjan.
07:30-9:30: Frukost på färjan. Sedan tid för
vila eller en tupplur.
Ca 9:30: Samling och genomgång
inför eftermiddagens match
Ca 10:30: Färjan framme i Nynäshamn.
11:30: Lunch på Ikea vid Kungens kurva
12:30: Framme vid Segeltorps IP. Spelarna byter om
och laddar för match.
14:00: Matchstart.
16:00: Matchen slut. Snabb genomgång av
matchen, sedan dusch.
17:00: Avfärd från Segeltorps IF
18:00: Köp av snacks och annat på Maxi.
Sedan pizza.
19:45: Kö och väntetid vid båtterminalen
20:50: Båten lämnar Nynäshamn
23:40: Båten är framme i Visby
00:00: Laget skiljs åt på parkeringen vid ÖoB

Han tror bland annat att många väljer att idrotta på lägre nivå, hemma på ön, på grund av de uppoffringar som krävs för att kunna resa. Eller att de slutar helt och hållet.

– Det är inte att resa vi ska göra för att bli bra. Men för många blir det 25, 26 helger varje år. Självklart är det inte bra för sporten. Samtidigt har det ju alltid varit så här och det är inte mycket vi kan göra åt saken. Om man ska idrotta på någorlunda hög nivå måste man åka till fastlandet, säger Bo Ronsten.

Som det ser ut nu funkar det oftast att åka över dagen för att tävla eller spela match. Men risken finns att det blir svårare i framtiden. Just nu pågår en upphandling för färjetrafiken till och från Gotland, och Trafikverket har gjort en utredning där de kommit fram till att färjorna bör bli mer klimatanpassade. Det innebär också att färjorna i så fall blir långsammare.

– Det vore förödande. Då blir övernattningarna betydligt fler vilket kommer få konsekvenser. Självklart ska man jobba för ett bra klimat, men då finns det andra grejer man kan göra än att ha långsammare färjor. Vi får hoppas att de lyssnar på oss som bor här på ön och inser att snabba färjor är en grundsten för idrottandet på Gotland.

I fotbollen finns det inhemska serier från division fyra och nedåt på herrsidan. Och för damerna är det bara i division 4 som lagen slipper resa. I vissa sporter måste nästan alla klubbar resa till fastlandet för att tävla.

En ensam bortasupporter

Det är en timme till matchstart, och båtresan hem mot Visby är fortfarande långt fram i tiden. Men en halv dag har redan gått när laget nu sätter sig i omklädningsrummet på Segeltorps IP, ett stenkast från Kungens kurva utanför Stockholm. Laget samlades klockan 06:15 i morse för att göra den gemensamma färden mot huvudstaden.

Tränaren Fia-Lotta Pipping går igenom laguppställningen och matchplanen medan hennes ledarkollega Åsa Nilsson kastar ut matchtröjor till spelarna. Idag står Segeltorps IF för motståndet.

De två lagen har mötts förut. Båda gick upp till division ett för två år sedan, och åkte ur samma serie förra säsongen. Det blir en tuff match för Dalhem. De hamnar tidigt i underläge och inför andra halvlek pratar laget om att hålla mer i bollen.

Det blir bättre, men sedan utökar Segeltorp till 2-0, som en blixt från klar himmel.

Hemmapubliken jublar på gräskullen vid sidan av planen. Alla förutom en. För vid sidan av resten av åskådarna sitter en ung tjej på en blå väska med Dalhem IF:s emblem på. Det är 17-åriga Miranda Milton, som tidigare spelade i Dalhem, men numera går fotbollsgymnasiet i Handen och spelar i Älvsjö AIK. Nu försöker hon passa på att se sitt gamla lag spela varje gång de är i Stockholmstrakten.

– Dalhem är mer än ett lag för mig. Det var som att jag hade 15 storasystrar när jag spelade där. Jag saknar det på många sätt. Men samtidigt kände jag mig tvungen att flytta till fastlandet för att kunna ge fotbollen en ordentlig chans, säger hon.

Miranda Milton är faktiskt inte den enda Dalhemstjejen som är på plats utan att spela. I avbytarbåset sitter Elin Nilsson, som rehabiliterar sig från en korsbandsskada och därför inte kan spela. Men hon har följt med hela vägen hit.

– Så länge det finns plats på bussarna åker jag med. Det är bara kul att få stötta tjejerna och hänga med laget en hel dag, säger Elin Nilsson.

Precis när korsbandsskadade Elin och Älvsjöspelaren Miranda börjar ge upp hoppet sprattlar Dalhem till. En chansboll letar sig in i mål och med tio minuter kvar står det 2-1.

Gästerna jagar en kvittering och är nära flera gånger, men bollen vill inte gå in. När domaren blåser för fulltid tvingas Dalhemspelarna konstatera att de åkt på säsongens första förlust.

Besvikelse. Blickarna riktas ned i marken när tjejerna i Dalhem tackar för matchen och går av planen. Men när de kommer fram till omklädningsrummet möts de av en överraskning.

– Miranda!

Besvikelsen byts ut mot stora leenden, och alla vill hälsa och krama om sin tidigare lagkamrat.

Det gäller att släppa förlusten så fort som möjligt. Annars är resten av dagen förstörd, och det är många timmar kvar innan spelarna är hemma igen.

Ekonomiskt stöd och egen äppelmust

Att åka färja till bortamatcherna är inte bara tidskrävande. Det kostar pengar också. Idrottsföreningarna får förvisso stöd till resa av RF-SISU Gotland, och för barn och unga stöttar även Region Gotland. Men det täcker inte på lång väg alla resekostnaderna för att idrotta på fastlandet. Sedan finns det ett avtal med Destination Gotland, vilket gör att idrottsföreningar har lite rabatt på resorna.

– Vi har 80 föreningar som ska dela på de här pengarna. Nu har stödet från Riksidrottsförbundet ökat från 2,1 till 2,5 miljoner kronor, men det räcker så klart inte för att täcka allt, säger RF-Sisu Gotlands Bo Ronsten.

Stora delar av kostnaderna måste alltså klubbarna lägga själva. Utöver själva resan ska mat och hyrbilar betalas. Om man ska flyga eller övernatta blir kostnaderna betydligt större.

Dalhem IF har gjort det mesta för att få in pengar till resorna. De har sålt allt från underkläder till salami. De har jobbat med att faga ängar, det vill säga räfsa löv och grenar från vintern. Förra sommaren plockade de äpplen och gjorde egen must som de sålde.

– Vi kanske är världens enda fotbollslag som också har en egen äppelmust, säger ledaren Åsa Nilsson och skrattar.

Tjejerna har duschat och det är dags att lämna Segeltorps IP. Ledaren Fia-Lotta Pipping går med rappa steg och nervös blick mot parkeringen. Hon upptäckte precis att parkeringen aldrig startades igång i mobilappen.

– Det hade ju varit lagom kul att komma härifrån med både en förlust och parkeringsböter, säger hon.

Men Fia-Lotta kan andas ut. På minibussens fönster finns ingen lapp och Dalhems spelare kan sätta sig för att åka mot Nynäshamn, helt ovetandes om den lilla känslokarusell som utspelade sig inuti deras tränare.

Den långa resan hem

I Nynäshamn går laget loss på Ica Maxis snackshyllor innan de drar vidare för att äta pizza. Sedan är det dags att åka på färjan.

Lagets anfallare Johanna Lilja tar täten upp för trapporna mot passagerardäck. Hon stannar till snabbt för att gratulera sin kusin, vars ungdomslag vunnit sin match på fastlandet. Sedan paxar hon de bästa sittplatserna där det finns bord. Resten av laget hänger på.

Det är lätt att förstå vad den förre Dalhemspelaren Miranda Milton menade när hon sa att det här är mer än ett lag. All tid laget tillbringar tillsammans skapar en gemenskap som få andra idrottslag har.

– Det blir att vi umgås väldigt mycket med allt resande och allt jobb vi gör vid sidan för att få in pengar. Och det gör att vi får den här speciella sammanhållningen. I andra lag kanske man är kompisar, men i Dalhem känner vi verkligen varandra utan och innan. Vi är som en familj, och jag tror det är därför vi klarar av de här resorna. Annars hade man inte kunnat vara borta så mycket, säger Amanda Rohnström.

Hon vill inte erkänna det själv, men Dalhems målvakt verkar ganska nöjd över att ”tvingas” fortsätta spela. Trots att det kräver tid och energi uppskattar hon resorna med laget.

– Om jag hade tyckt att jag offrar tid hade jag inte varit här. Men jag ser det inte som en belastning, vi har trevligt.

Lagets äldsta spelare, Mikaela Leveau, har tre barn hemma och får kämpa varje gång för att kunna komma iväg på bortamatcherna. Hon har sagt i flera år att hon ska sluta, men nu ligger hon ändå på golvet och sover, efter en hel dags resande.

Lagkaptenen Hilda Nygren har flyttat till Uppsala för att plugga, så för henne är det i första hand hemmamatcherna som blir krångliga att ta sig till. Den här gången följer hon ändå med tillbaka till Visby, för att kunna träffa familj och pojkvän på Gotland.

Nora ”Speedy” Nilsson jobbar mycket helg, och måste pussla med schemat för att följa med.

Den i laget som reser flest timmar om året är nog Hanna Alvesborg. Hon spelar även innebandy, och där spelar de även hemmamatcherna på fastlandet. Så på vintern åker hon i väg varje helg. Det blir inte många fredagar och lördagar över på ett år.

– Man missar födelsedagar, fester eller bara vanligt helgmys hemma. Mina kompisar brukar alltid skämta och säga ”nu får du snart sluta med någon av sporterna. Vi får ju aldrig träffa dig”.

Det finns svårigheter och utmaningar. Ändå fortsätter de.

Hanna Alvesborg tittar ut över vattnet utanför fönstret. Det har blivit mörkt ute, och nu börjar färjan närma sig Visby.

– Det är klart det kan vara jobbigt, men så här ser verkligheten ut. Jag älskar att spela både fotboll och innebandy, och vi har inget annat val än att lägga ned den här tiden.

I början av båtresan var det mycket skratt och spring bland spelarna i Dalhem. Nu ligger flera och sover och de som fortfarande är vakna är betydligt tystare än tidigare. Uppsalastudenten Hilda Nygren sitter med sin kurslitteratur uppslagen, men har inte bytt sida på snart en timme.

– Nu vill jag bara hem till min säng, säger hon.

Klockan börjar närma sig midnatt när färjan är i hamn och minibussarna rullar iväg mot parkeringsplatsen där laget samlades i morse klockan kvart över sex. Det har gått nästan 18 timmar sedan dess, när spelarna till slut skiljs åt.

Imorgon ska spelarna gå upp klockan 7 för att åka och faga. Pengarna måste ju in till klubbkassan.